husligt

måste börja med att rapportera att orienteringen gick vägen och att vi kom i mål!! Åsa var jätteduktig och sprang sina sträckor snabbt som vinden. Jag tog i och för sig en evig tid på mig men är oerhört stolt över att jag till slut hittade alla 20 kontrollerna!!! Jag sprang ju sista sträckan och senare hälften av den var jag i stort sett ensam i skogen, men vid gott mod och full av beslutsamhet vadade jag genom lera, halkade på is och klättrade uppför respektive kanade nedför stup. Full rulle alltså, förutom när jag stod stilla och med rynkad panna förvirrat irrade med blicken mellan karta, kompass och verklighet. När jag precis hade stämplat den sista kontrollen hörde jag en bekant stämma som ropade "fränden!" med en blandning av oro och lättnad i rösten, det var åsa så klart som efter nedjoggning, vila, fika, diverse tidsfördriv och till slut oro bestämt sig för att ge sig ut och leta efter sin bortsprungna lagkamrat. Så sprang vi över den sista åkern sida vid sida, tyvärr hade alla andra tävlande samt nästan alla funktionärer åkt hem vid det här laget, men jag var ändå ganska nöjd och glad som en sol när jag röd i ansiktet av både ansträngning och genans spurtade uppför upploppet. Hm. Tveksam triumf kanske, kom i mål ca två timmar efter vinnarna men tror faktiskt inte att vi kom sist eftersom något annat lag missade någon kontroll. Ha!

kan även rapportera att dramat igår kväll med åsas fot slutade lyckligt efter vårdguide, familj och ett större lass värktabletter. Nu verkar det ha gått över.

dagen har tillbringats i köket, vi har bakat bröd och cheesecake, kokat fläskkorv och satt alfalfafrön att gro, nu är det för en gång skull alldeles varmt och skönt här, brukar kännas som ett mindre antarktis. ännu bättre blir det snart när det är dags att börja med middagen, som idag blir fajitas med extra chili som jag och åsa köpte, eller fick, på prisextra idag, dem är så små att de inte gav utslag på vågen, den stackars killen som satt i kassan såg väldigt nervös och stressad ut och visste inte vad han skulle göra så skjutsade helt enkelt vidare dem till åsa som stod och packade.

Kommentarer
Postat av: Lisa

det låter ju precis som jag när jag orienterade i början av min karriär!! Varenda tävling slutade ett tag med att mamma oroligt fick gå ut i skogen och leta efter mig. Själv var jag dock inte ett dugg orolig vill jag minnas, jag hittade ju kontrollerna så småningom (precis som du Bisse!)

2009-03-23 @ 12:30:19
Postat av: Lisa

hmm... jag menade inte Bisse förstås, utan Nisse

2009-03-23 @ 12:30:45
Postat av: Ebba Bothén

Min älsklingshäst hette Bisse! Nu blev jag nostalgisk!! Han var så underbart snäll. En gång när jag var ute red så somnade jag på honom och han gick snällt hem. Åh, det var under den ljuva tiden...

2009-03-23 @ 13:20:30
Postat av: susanna

åh, tack för uppmuntran lisa, nu känns det ännu bättre!



det var värst vilken praktisk häst ebba.

2009-03-23 @ 14:12:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0